VÄNERN

 

Om Vänern

Vänern är Sveriges största sjö som räknas som ett innanhav. Vänern bjuder på havsliknande miljöer med kala klippor och skär, stora sandstränder och grunda vikar. Sjön utgör den djupaste sänkan i ett flackt urbergslandskap, vilket också förklarar mångfalden, här finns
22 000 öar, holmar och skär. I djupet finns det 35 fiskarter, flera av dessa arter är goda matfiskar.




Vänerfakta
  • Europas tredje största insjö
  • Sveriges artrikaste insjö med 35 arter
  • Vänern formades efter den senaste istiden
  • Landhöjningar gjorde att sjöar Vänern isolerades från havet
  • Eftersom att sjön är så stor finns det även arter i Vänern som normalt förknippas med havet
 
 

 
 

ETT URVAL AV MATFISK I VÄNERN

Gös  (Sander lucioperca)

Gösen är en av de godaste sötvattensfiskarna med fast, vitt, magert kött. Framför allt på senare tid har fisken fått en renässans som gourmetfisk. 

Gösen kännetecknas av en långsträckt kropp med mörk sidolinje. Ovanför linjen är färgen grå med dragning åt brunt eller grönt. Sidorna är silverfärgade eller grå och buken vit. Den ljusa ryggfenan har svarta stora fläckar och vassa strålar. 

Gösen trivs i grumliga sjöar och brackvattenskärgårdar, samt i svagt strömmande vattendrag. Den är mest aktiv vid skymning och gryning.

Gösen fångas med ryssjor, mjärdar och nät.




Lake (Lota lota)

Lake är en mycket god vit matfisk med ett fastare kött. Konsistensen är lik havskattens kött. Lake är därför utmärkt att grilla, steka eller ugnsbaka.

Laken är en sötvattensfisk med skäggtöm under hakan. Den känns igen på sin långsträckta kropp och relativt breda huvud. Laken har en skäggtöm under hakan precis som torsken, men räknas numera till lakefamiljen. Den har två ryggfenor, en främre kortare och en långsträckt bakre ryggfena. Färgen är grå- eller brunsvart på ryggen med ljusare, fläckiga sidor. Huden känns som läder men är täckt av små fjäll. Laken kan bli upp till 1,2 m lång och väga 24 kg. Vanligtvis ligger vikten på 0,5-1,5 kg i våra vatten.

Fisken som är den enda lakearten i Europa, förekommer i insjöar och vattendrag i hela Sverige samt utmed östersjökusten.

Laken är en kallvattenfisk som trivs i djupa, kalla och syrerika sjöar. Fisken äter mest under den kalla perioden av året och om sommaren är den aktiv under natten. 


Abborre (Perca Fluviatilis)

Köttet är magert. Abborren smakar som bäst när den väger under ett kilo. Många äter abborren "byxad", ett bra sätt att filea all fisk som då får en byxliknande form och bli helt benfri! Abborren kan i rätter ersätta både sjötunga och andra plattfiskar. 

Den gröna abborren är lätt att känna igen. De mörka banden som pryder sidorna samt de röda buk- och analfenorna är karaktäristiska. Buken är gul-vit. Färgen skiftar beroende på i vilket vatten abborren lever, de kan vara ljust gröna eller nästan svarta. Ryggfenorna är mycket vassa och lätta att sticka sig på. Fjällen på abborren är skarpa och ganska svåra att få bort. Abborren kan nå en vikt av 4,7 kg och bli 51 cm lång. Normalt blir den sällan över 0,5 kg i våra vatten och honan blir större än hannen.

Abborren finns i våra insjöar och i det bräckta vattnet i östersjökustens skärgård. Abborren blir stor i näringsrika sjöar men kan i sura och näringsfattiga vatten bilda täta bestånd av småvuxna "tusenbröder". Som liten är abborren en stimfisk men äldre och större exemplar lever oftast ensamma. 


Öring (Salmo trutta)

Öringen är en god matfisk och har ett lätt och fint kött, ofta rött. 

Öringen liknar laxen men har fler prickar. Den har precis som laxen den karaktäristiska fettfenan. Öringen är vanligtvis mindre än laxen och har en relativt kraftig stjärtspole. Öringen är silvrig med grön- eller brunaktig rygg, svarta och röda fläckar längs sidan, även nedanför sidolinjen och ofta en gulaktig undersida. Arten skiljer sig mycket i utseende och storlek från bestånd till bestånd men den kan väga upp till 50 kg och bli 110 cm lång. I våra vatten kan den nå en vikt av 15 kg.

Öringen påträffas över nästan hela Sverige i olika bestånd; havsöring, insjööring och bäcköring. Beroende på var de lever skiljer man på öringar som är havsvandrande eller lever i insjö respektive bäckar. 


Lax (Salmo salar)

Lax finns i vissa vattendrag samt i alla Sveriges omgivande hav. Sötvattenlevande (relikta) bestånd av lax förekommer även i Vänern.
Gemensamt för alla laxarter är den lilla fettfenan på bak-kroppens ryggsida. Kännetecken är den långa spolformade kroppen med ett relativt litet huvud. I havet har laxen silverglänsande sidor med svarta prickar.


Siklöja (Coregonus albula)

Siklöja har tidigare haft en stor betydelse som matfisk och kokades, stektes och röktes precis som strömmingen. Idag är löjrom en stor delikatess som hantverksmässigt tillverkas av yrkesfiskarena.

Runt Lidköping kallas siklöjan fortfarande för "sil". I dessa trakter anordnades förr i tiden varje år "silätartävlingar" då en "silkung" korades.

Siklöja finns i djupa insjöar i hela landet, samt allmänt i Bottenviken. Den förekommer även i Medelpads och Ångermanlands kustvatten i anslutning till de stora älvarna.  Siklöjan kan bli 12–14 år och vanligen 15–20 cm, sällan
över 30 cm.


Gädda (Esox Lucius)

Gäddan är en betydande matfisk som smakar bäst vid 1-2,5 kilos vikt.

Gäddan har en långsmal kropp med ryggfenan placerad långt ned mot stjärten och ett stort huvud med en väldig mun fylld av vassa tänder. Det är en kropp byggd för att jaga. Fisken är gulgrön med mörkare rygg och ljusare fläckar längs sidorna. Färgen varierar beroende på ålder, arv och var gäddan lever.

Gäddan är en rovfisk och lever nästan uteslutande av annan fisk, inte sällan av andra gäddor. Som regel står den väl gömd och lurpassar på sitt byte och gör ett häftigt utfall när bytet är tillräckligt nära. 

Gäddan kan väga upp till 34 kg och bli 1,5 m lång. Honorna blir betydligt större än hannarna. Vanligtvis ligger vikten på 1-4 kg i våra vatten.

Gäddan förekommer över hela landet i sjöar, åar och vid kusterna, undantaget för fjälltrakterna. Den håller gärna till i vassruggar och på grunt vatten invid stränderna. Även om den förekommer i varmare vatten uppsöker den gärna de svalaste delarna av våra sjöar under sommaren.


Signalkräfta (Pacifastacus)

Signalkräftan är en sötvattenslevande kräftart som kan liknas vid en liten hummer. Svensk matkultur inbjuder ofta till nykokta dilldoftande kräftor men kräftstjärtar kan också gratineras eller grillas, användas i sallader, soppor mm. Kräftor blir vid kokning röda, flodkräftan får en kraftig röd färg medan signalkräftan blir något blekröd.

Färgen är mörkt blågrön eller närmare svart, beroende av omgivningen. I tumgreppet på de kraftiga klorna har den en tydlig vit fläck, därav namnet signalkräfta. 

Fram till 1960 fanns endast flodkräftan i våra vatten, framför allt i landets södra och mellersta delar. Bestånden av flodkräfta decimerades genom kräftpest som infördes i Sverige i början av 1900-talet. Sedan 1969 har signalkräfta planterats ut i flera vatten för att öka på kräftbeståndet.

Kräftor trivs på fasta bottnar och steniga stränder. De gräver gärna gångar på 0,5-3 meters djup. Kräftor äter bl a småkryp, mask, fiskyngel samt levande och döda växter. De ligger gärna gömda under dagen men blir aktiva när mörkret faller på. Kräftdjur har alla ett yttre skelett och när de växer måste de byta till ett större skal.